Även den tröttaste

Även den tröttaste kan ryckas upp, i synnerhet om man bor i en del av världen där klimatet är så attsingen behagligt i februari och man har playan på tre minuters gångväg. Först fika på terrassen med Mari och hennes barn som kommit för att hälsa på nykomlingen och tja, även oss, och sedan promenad till beachen där vi mötte upp med Emily för att sedan äta värdelösa tapas på baren vid la placa del ajuntament här i byn (rekommenderas ej, aldrig, inte ens om ni dör av hunger, not, stop).

Jag stoppade i mig lite patatas bravas med stark sås tills jag kom på hur natten nu skulle kunna te sig och lade då genast ner såsen...

I övrigt allt bra, Junia uppförde sig fördjävligt, störade sig mot Elsa, puttade teatern i marken, slängde iväg fingerdockorna, satte sig på alla stolarna, åt upp alla muffins och på stranden kastade hon en pinne på en liten fraschutti-tjej och sedan även en näve sand...ja visst, fantastiskt. Man känner sig så stolt som förälder.

Efter ett tag gick det dock bättre, tills de skulle gå och Junia gjorde sin vid det här laget för oss klassiska separationsångestfarväl. Förstår om Maris barn aldrig vill komma tillbaka och leka med oss, även om vi mutade dem med petite suisse, jordgubbar, muffins och juice...