Bloggar i blindo från Peking

Jag är en av de få som tyckte att Lost in translation var värdelös - jag menar: hur gnällig får man bli av att vara svinrik, på ett superhotell i Japan eller var de nu var och hålla på att dö av hemlängtan redan efter någon dag?! Att ta för givet att allt skall vara som hemma och bli sur och trumpen över att så icke är fallet.

Min storasyster (en av dem) befinner sig nu med jobbet i Kina. Hon är inte så rik (fast definitivt mer nu än för några år sedan!), har pojkvännen som hon fortfarande är nyförälskad i hemma i Malmö och skall vara borta ytterligare minst 2 månader. Hon är med andra ord Utsänd Stackare med RÄTT att klaga. Inte som han Murphy eller vad han nu hette.

Utdrag från hennes sorgsliga (som Maila säger) söndag:

"Idag har allt varit fel och jobbigt. Jag var så mätt på upplevelser att jag bara ville göra helt o-spännande saker på välbekanta ställen: handla hårklämmor och kollegieblock på Carrefour (ok, jag är övertygad. Aldrig mer Wal Mart. Illa att jag inte sett Bowling For C än, har tyckt den verkar så läskig, men ska verkligen se den. Kan ju inte gå omkring och INTE veta sånt), dricka en decaf (finns inte att köpa pulver, måste gå till Starbucks. Ligger ett mittemot västra Carrefour), plugga lite, simma, äta något hemlagat. Det började illa..."

Gå gärna in och stötta henne med kommentarer på: http://saraappelquist.blogspot.com/