I väntans tider

Ja så här dagen innan jag skall till Sverige inträffar det som alltid att: Jag tycker inte alls det känns lika kul att åka. Antar att det är någon sorts resfeber som bryter ut och tar sig detta uttryck men plötsligt ser jag allt liiite negativt:

1) Satt och drack kaffe på "mitt" fik, Farrgi, som ligger på en liten gågata som leder ner till havet. Solen sken och kaffet där är verkligen outstanding, riktigt kusligt gott. Kom att tänka på svenskt kaffe, denna halvbittra blandning i gigantiska koppar, med underliga italienska namn som man skall svänga sig med. Huga.

2) Vädret ja...kolla in bild från dagens fika..Men, vi får i alla fall kanske äntligen inviga Galas åkpåse som hon fått låna av snälla Mari, vår försörjare (i synnerhet Junias, alla hennes kläder är märkta med Elsa så Elsa är numera hennes alias på dagis, så slapp vi byta alla namnlappar...).

3) Vara ensam förälder - ÅNGEST! Som det är nu tar ju Rogge mornarna, när Junia vaknar vid 6.30 skuttar hon glatt iväg och sedan serveras det frukost vid 8.15, fram tills dess ligger vi och susar sött Gala och jag (och skulle Gala vakna går hpn också upp till de andra). Nu är det jag, 24/14.. Fast säkert med god hjälp av söt syster och glad mormor, men ändå, med fadern till barnen har man en annan rätt, man kan glatt lämpa över när han kommer från jobbet, eller skicka in Junia utan dåligt samvete.

Och nu gapar Gala efter mat/sällskap så ja, det blev inga fler punkter just nu, men de kommer.