Pass i hamn

Så, klockan fem i morse bar det av till Mataro och passpolisen. Ja för mig bar det inte av så mkt just då, Rogge tog på sig att göra "första passet" och så skulle jag o Junia komma senare när vi visste tiden. Helt galet, 05.15 då han anländer är det redan 10 pers som väntar, en havtimme senare över 70. Så, det var väl tur att vi hade tagit det hela på
allvar.
Sedan är ju allt som det är, så trots att jag ringt och försäkrat mig om att det var ok för mig att identifiera mig med mitt pass (hmpf...eftersom de inte längre utfärdar ngr tarjeta de residencia) så var det inte alls giltigt då när jag kom fram. Som tur var har jag bott här så länge så jag

A) Började inte gråta för att jag kände mig som en utlänning som inget fattade - jag VET att det är DE som inget fattar och att allt som har med lagar och ordning i det här landet är helt godtyckligt - man kan ha tur och otur med personen man hamnar hos, går det inte första gången kan det gå andra, eller tredje...
B) Hade med mig en hel arsenal med papper varpå de hittade ett som de tyckte dög (ha ha, det var det jag fick när jag ansökte om NIE-nummer 1998, snacka om att INTE vara giltigt, det om något!)
C) Behöll lugnet och inte förstörde min dag

Att det sedan i Junias "Libro de familia" (den otroligt viktiga svarta familjeboken som ALDRIG används men man MÅSTE ha) står att min pappa heter Sture (correct) och min mamma heter Viktoria (not so correct) och att jag dumskallen påpekade detta och menade på att de kunde skriva Lena och då höll på att dratta dit helt och hållet - tills jag glatt ändrade mig efter ett tag och sade (efter att ngn dam tillkallats och allt för att reda ut vad som skulle göras i ett sådant här underligt fall) att "Jo, men du, hon heter Viktoria. Jo, skriv du det, no problem man, vi kör på det, ok?" Ja det är sånt man lär sig, ärlighet varar absolut inte längst (fast man får hålla på och dividera längre, eso si!!)