Galet snett om man vill jämställa allt

Ammandets vara eller icke vara är en debatt som jag emellanåt tycker är så körd att jag har svårt att skriva om den. Jag blir så irriterad så jag hoppar över ord, stakar mig och ja, jag blir helt till mig i trasorna helt enkelt.

Å ena sidan har jag modell A, landet jag bor i, där folk ger upp amningen första veckan då de inte är mentalt förberedda på hur ONT det kan göra innan det funkar som det ska, inte har kulturell press på sig att amma då det är minst lika vanligt (eller vanligare, även om trenden håller på att vända) att man byter över till modersmjölksersättning (vilket de glatt introducerar redan på BB, vilket försvårar igångsättningen för många), och där man inte har några direkta förebilder omkring sig.

Sedan har jag modell B, Sverige, som gett mig många av mina värden i livet (inte för att de är bättre alla gånger men eftersom jag är född och uppvuxen där) och där ingår att ALLA KVINNOR KAN AMMA vilket ger amningspsykoser hos de stackare som av en eller annan anledning inte får till det (samma inställning råder där som med mycket annat; t.ex. ingen epidural för det är så naturligt och en sådan KICK att föda naturligt utan ngt och VISST, om valet är DITT, men ofta är det lika mycket samhällets tryck och bortsprungna bedövningsläkare som avgör).

Nu läser jag i Allt om Barn att många unga mammor är så måna om jämställdheten att de vill amma varannat mål och pappan skall ge flaska vartannat mål. Vart är vi på väg då? Var det inte så att man samtidigt ivrade för det som var mest naturligt? Är inte själva funktionen, att kvinnor ammar, ganska naturligt?

Att pumpa för att kunna vara ute utan barnet emellanåt det är väl en sak, men att pumpa för att man har någon idé om vad som är rättvist - jesus christ.

Sedan är det stor skillnad, anser jag, att ha ett barn som man ammar eller att ha ett barn som använder bröstet som snuttefilt - DÅ blir man lätt lite väl bunden (vilket är helt ok om man VILL det för att man anser att det är viktigt, för en själv eller för barnet). Junia hade en period (när hon var runt 6 månader) då hon gärna ville att jag skulle amma var timme, då provade vi med napp samt ett extra mål med välling innan hon somnade på kvällen och tack och lov funkade det (vilket inte innebar att hon sov mer eller längre, men JAG var i alla fall inte huvudattraktion).

Om ammningen funkar bra så är det det absolut enklaste alternativet, man har alltid maten med sig, man behöver inte joxa med massa flaskor och värmning av vatten och sterilisering av grejs etc.

Frihet i ett litet bröst helt enkelt.

På fotot (som för övrigt också hänger på barnavårdcentralens vägg!!) Junia med kommande mål mat framför sig, taget i juli 2005 av väninna Sue.