Vi börjar så smått...

Den 21 januari, klockan är kvart i åtta och vi får inte tag på någon taxi!

Vi spekulerar i vad som händer om vi kommer försent till avtalad Kejsarsnittstid; få vi ha kvar bebin i magen för evigt då? Rogge passar på att ringa en patient som han skulle haft på eftermiddagen och ja, på så sätt känns allt som vanligt. Men det är ju egentligen helt kört det här, kan man fatta att man om två timmar ska ha den fjärde familjemedlemmen på plats? Andra går till sina jobb, vi går och fixar mer familj...Skumt som fan. När man hade en naturlig början på förlossning (som vart fallet med Junia) så var det annorlunda, man hann inte tänka på sådant här utan det var bara att krysta järnet och bita ihop.

Men detta...man tar en taxi, byter om till operationsofferkläder och lägger sig till rätta på ett metallbord för att några minuter senare ha en bebis i famnen.

Flummigt.

Fortsättning följer, nu skall jag gå in och lägga mig i sängen och läsa Januarinumret av Femina som jag fick av Baba, nice värre.