Trött på att vara gravid

I natt drömde jag att jag sade till Rogge:

-Nej, det här går inte längre, jag pallar inte. Vi kan lika bra ta ut bebin själva.

-Men hur?

-Äh vad fan, jag har ändå knappt ngn känsel här på magen sedan sist de snittade, så om vi bara snittar där så borde det inte vara ngt problem.

Rogge ser tveksam ut.

-Fast först måste jag hitta mina flipflop, för jag behöver dem om jag ska gå på toa efter snittet sedan.

Jag visste att mina vita havaianas borde vara i min väninna Rebeccas lägenhet, men hade plötsligt glömt bort var den var. Vi var tvungen att springa trappa upp och trappa ner och kolla in i var lägenhet (jag hade värsta nyckelknippan och smög in och kollaed i allas hallar om det stod ett par grådaskiga flipflops där).

-Så, nu har jag mina flipflops, kan du skära nu då.

Rogge ser smått äcklad ut.

-Ja ja, men jag kan göra det själv, inga problem.

Jag tar en stor kökskniv och skär ett cirka 20 centimeter långt snitt och DÄR LIGGER BEBIN!

-Kolla Rogge, kolla, den är helt ren!

Bebin var alldeles grå där den låg, som i en liten säck inne i min mage. Vi tog ut den och konstaterade att det var en pojke (och jag blev nog liiiite besviken, måste jag erkänna, men mest för att jag är så jäkla ekonomisk och tänker på alla kläder jag har som jag då inte kan använda). Vi stod och kollade ett tag tills jag kom på att vi var utomhus och att den nakna bebisen kanske frös.

-Konstigt att inte doktorn kommer snart, brukar inte de komma när man föder barn? undrade jag och svepte in bebin i min svarta täckjacka.

THE END