Jag ammar alltså finns jag

Allt jag ville säga är redan skrivet. Så självklart. Så fullständigt självklart.
http://www.aftonbladet.se/foraldrar/terrieriksson/article2529221.ab

Att ha en sund inställning till amning, precis som till allt annat.

Varför slutar folk tänka logiskt då de går in i föräldraskapet i samband med graviditet. Plötsligt blir livet fullt med tyckande á la "så är det och så skall det förbli". Till amningen kan man raskt bunta de som inte vågar använda sig av smärtlindring då det inte ingår i konceptet "föda naturligt" (se fältskär, http://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%A4ltsk%C3%A4r). Fullständigt absurt. Läste om boken Att föda som en man och blir hemskt nyfiken på att läsa den, i synnerhet som just "att föda som en man" alltid är det jag refererar till då jag ifågasätter kvinnors inställning till detta med att föda. Tycker du inte att det gör ont med värkarbete - fine. Tycker du inte att krystandet känns, eller att smärtan inte är mer än du kan hantera - fine. Jag använde t.ex aldrig smärtlindring då jag gick till tanläkaren tidigare då det inte behövdes. Men skulle jag känna att det blir mer än jag hantera (vilket det blev sist) ja då ändrar jag uppfattning och ber om rejäl dos (varför halvlida?). Jag behövde ingen smärtlindring alls under värkarbetet (vi har inte lustgas här, och inte mycket annat heller, det är mest epidural som gäller) och epidural sattes in först vid 7-8 cm. Hade jag tyckt att det var annorlunda (dvs att det gjorde ont) hade jag bett om den tidigare.

Uj, om detta kan jag skriva mycket, återkommer med en mer bearbetad krönika.