För många hundra år sedan gick jag på en intervju på ett bemanningsföretag.
Intervjun var jätterolig, jag älskar att svara på "case-frågor" och var helt relaxed eftersom jag inte ville ha jobbet. I annonsen i tidningen hade de skrivit ngt om att kunna många språk och så långt var jag ju med men när det väl kom till kritan var det mkt mer av sådant som jag kände rimmade illa med mig och min personlighet. Det som mest störde mig var att företaget var amerikanskt, jag som verkligen avskyr allt som har med USA att göra (dumt att skriva när vi nu planerar resa till gudmorsorna i San Fransiso, men Rogge tippar ändå på att jag inte kommer komma in i landet, ngn släng av Tourettes syndrom och jag säger skriker Twin Towers!!! eller liknande) men jag hade inga planer alls på att få ngt jobb där och gick nöjd med intervjun ut där ifrån. Någon vecka senare ringer en väninnas väninna (Malmötjej) från Valencia och berättar om ett FANTASTISKT jobb hon fått i Barcelona och att hon skall flytta hit och hon ska tjäna multum etc. etc.
Mitt jobb!! Eller ja, ett liknande, inom samma företag.
Då blev jag plötsligt lite nällad, vad då massor med pengar? Privatförsäkring? Rikskuponger?
För en fram till dess fattig klubbare (jobbade på Moog, den enda klubben att minnas från gamla Barcelonas nattliv) lät detta plötsligt intressant och när de ringde och frågade om jag ville komma på en andra intervju var jag mer intresserad.
Första månaderna var hemska. Emma som bodde med mig kommer ihåg hur jag kom hem, sammanbiten och blek med olika tjocka pärmar med oförståeliga formler i. Systemet vi använde var sammansatt och skräddarsytt för företaget några 30 år tidigare och var helt baserat på koder och siffror. För att dämpa ångesten drack vi rätt mycket öl (och då menar jag RÄTT mycket, vi lyckades t.ex få ihop till en Barca fotboll på en eftermiddag/kväll, man skulle skicka in 35 etiketter från Estrellaölflaskor- en baggis!) och ja, jag menar inte att vi inte gjorde det tidigare (fast då av annan ångest, allmän, existensiell..) men nu hade jag ETT JOBB ATT SKÖTA.
Sanningen kära kolleger som läser detta: Många gånger var jag så full/bakis då jag kom till jobbet att jag var tvungen att skriva upp allt jag gjorde, minsta grej, i en liten anteckningsbok så att jag inte skulle glömma det. Jag sjabblade nog ihop en del men det gick rätt bra ändå, jag har lätt att jobba mycket och snabbt så när jag väl var på på rätt köl fick jag det att gå runt.
Med tiden blev jag mer seriös (mitt söndriga hjärta läkte, det var mindre kaos i allmänhet, Rogge kom in i mitt liv med sina psykologiska insikter och gränslös kärlek och jag gick tre år i terapi hos en underbar maffiosopappafigur som hjälpte mig att hitta rätt i min familjs snåriga relationslabyrinter) och med det började jag nog jobba bättre och jag var med och startade upp en fackförening, ett försök att ta vara på våra olika rättigheter (som man snart insåg var i stort sätt omöjligt, man slogs mot en kompakt vägg av först representanter för Human Resources och bakom den en hotfull "advokatbuffe" som det skulle kunna heta om man direktöversatte) men som var lättare tänkt än sagt, och lättare sagt än gjort och ja, inte lätt alls, jäkligt omöjligt. En liten positiv ändring tog månader och månader att genomföra och blev sedan presenterad som HRs goda idé och välvilja. Pyton.
Som den gode svensken jag var gick jag in i väggen, jag hade mycket jobb, mycket i terapin (jo, att gå i seriös terapi är ett hundgöra, den dagen man slutar tycka synd om sig själv och anse att alla andra är de skyldiga och i stället bestämmer sig för att ändra allt man kan ändra och bli sin egen lilla arkitekt, ja då blir det hårt ett tag för man konfronteras med sanningar om en själv som man inte alltid tycker är så roliga att höra) och det blev för mycket. Att få inblick i ett stort multinationellt företags göranden och icke göranden och hålla god min och jobba på med ens vanliga sysslor tog på krafterna.
Shit pommes frittes vad det här blev långt. Och seriöst.
Nåväl. Under sjukskrivningen bestämde vi (rogge och jag alltså) att det snart var läge att skaffa barn och jag blev gravid, gick tillbaka till The Office, bad att få avskriva mig allt "extra", jobbade som lägsta rang, lägsta rank och endast med automatiskt skitjobb, men var lycklig som få, gravid och med MYCKET hopp om livet.
Och på den vägen är det. På The Office har jag (kan jag säga så här i efterhand) lärt mig MASSOR, på gott och ont, mest gott. Jag har blivit säkrare, tryggare och nöjdare, jag har haft fantastiska kollegor (och en del skitar också) och har lärt mig att snacka som man gör i staterna; Jag kan nu säga vad jag tycker är bra med mig själv, vad jag har för goda egenskaper och jag har även blivit bättre på att ta kritik på ett bra sätt (tycker jag i alla fall, innan var jag nämligen sämre än sämst).
Nu ska jag skriva ett mail till The Office medarbetare och jo visst skall det börja med; It´s with mixed feelings..(ni som var med på tiden då det pga nedskärningar sparkades folk till höger och vänster vet ju att It´s with mixed feelings var en vanlig start på mailen som kom, det rådde ganska mycket kaos i vårt vackra kontor och många var missnöjda, löner stod stilla och det skulle sparas sparas sparas - då är det svårt att vara en bra ledning! När man har det gott ställt är det också svårt att vara en bra ledning men man kan muta arbetarna med små gåvor. Vi fick, i stället för en utlovad bonus, ett Japp, eller Bounty. Det låg på våra skrivbord en morgon då vi kom in. Räckte inte för att hålla folk glada.
Och nu är det dags att gå vidare. Jag har BIG PLANS och jag tror på mitt projekt, en bra början, eller hur?!
