Syskon – på gott och ont och bonus om de är så många att man kan välja och vraka!
Jag har turen att ha 7 syskon. Jo det är faktiskt tur, man kan välja och vraka bland syskonen, alltid hittar man någon som förstår en. När jag säger att vi är 8 syskon brukar Rogge lite generat lägga till att ne-hej, hennes familj är inte religiös..
Jag är som tidigare sagt yngst i första klanen och äldst i tredje klanen (vet inte om jag anses ingå i tredje klanen längre, men jag ingick där när jag var yngre). Och så finns det en egen klan i mitten, där Mutel ingår (det var Mutel som förärade mig titeln storasyster första gången, och det var verkligen en efterlängtad titel
Rogge och jag ville inte ha syskon till Junia för att de skulle bli bästa vänner i framtiden. Snarare var det ett sätt att kunna lära Junia saker som man av syskon lär sig väldigt bra, det nöts in med tiden.
Man kan (som i mitt fall) fly landet och ändå ha full uppbackning på ”gammal och gaggig”-fronten, jag behöver t.ex inte oroa mig (i första taget) för att ha ngn gammal anhörig på hem och slitas mellan att flytta till Sverige igen eller försöka reda ut det på håll (på håll sa hon och fick en glad blivande Spanienpensionär på halsen, eller hur pappa!).
Som ensamt barn har man (om man har ett hjärta) väldigt mycket ansvar, vid föräldrarnas ålderdom men också vid en evetuell skilsmässa (Dilemma för många när de var små: pappa har ny fru, mamma har varken ny fru eller ny karl, vem skall man då fira jul med? Lämna mamma helt alena varannan jul?).
Syskon fostrar, stärker, stödjer. Har man tur lär man sig att dela med sig, att vara generös, att känna empati och lycka för någon annan. Har man mindre tur lär de en också vad svartsjuka och avundsjuka är. Eller tja, det behöver ju inte alltid vara av ondo att lära sig det, även om det ofta ses negativt (tänker genast ARV och ryser – jeees vad det kan leda till!!). Läs mer om syskon och inte syskon här.
Jag är som tidigare sagt yngst i första klanen och äldst i tredje klanen (vet inte om jag anses ingå i tredje klanen längre, men jag ingick där när jag var yngre). Och så finns det en egen klan i mitten, där Mutel ingår (det var Mutel som förärade mig titeln storasyster första gången, och det var verkligen en efterlängtad titel
Rogge och jag ville inte ha syskon till Junia för att de skulle bli bästa vänner i framtiden. Snarare var det ett sätt att kunna lära Junia saker som man av syskon lär sig väldigt bra, det nöts in med tiden.
Man kan (som i mitt fall) fly landet och ändå ha full uppbackning på ”gammal och gaggig”-fronten, jag behöver t.ex inte oroa mig (i första taget) för att ha ngn gammal anhörig på hem och slitas mellan att flytta till Sverige igen eller försöka reda ut det på håll (på håll sa hon och fick en glad blivande Spanienpensionär på halsen, eller hur pappa!).
Som ensamt barn har man (om man har ett hjärta) väldigt mycket ansvar, vid föräldrarnas ålderdom men också vid en evetuell skilsmässa (Dilemma för många när de var små: pappa har ny fru, mamma har varken ny fru eller ny karl, vem skall man då fira jul med? Lämna mamma helt alena varannan jul?).
Syskon fostrar, stärker, stödjer. Har man tur lär man sig att dela med sig, att vara generös, att känna empati och lycka för någon annan. Har man mindre tur lär de en också vad svartsjuka och avundsjuka är. Eller tja, det behöver ju inte alltid vara av ondo att lära sig det, även om det ofta ses negativt (tänker genast ARV och ryser – jeees vad det kan leda till!!). Läs mer om syskon och inte syskon här.
9 comentarios:
Själv använda jag mig utav lillasysterns bastuheta ben, med mina arvsmässigt superkalla (även på sommaren) fötter. Det var en odiskutabel skyldighet om man skulle få sova i samma säng som storasyster, att få dessa köldklumpar mot vaderna, utan att knorra. Idag har jag skaffat dunsockar.
Lyckliga, lyckliga du som har så många syskon att dela föräldraansvaret med! Det är alla ensambarns högsta dröm att man skulle ha haft MÅNGA syskon!!!
Jag har en syrra, men onskar verkligen att jag haft 7 till som kunnat hjalpa till dar hemma i svedala nu nar pappa hittat ny men inte mamma.... Syrran haller pa att ga under av allt daligt samvete. Och sjalv har man fatt titeln "the one who got away"....
Ni ville INTE? ha syskon till Junia? QUEEEE? Läser om och om igen... Hur menar du nu?
Aah du menar att ni skaffade inte syskon till Junia för att de skulle bli bästa vänner? Nä, det hade nog varit naivt...
reb: och jag får sova med fönstret öppet och fötterna utanför täcket, annars dör jag av svett
Ci: ja faktiskt, man har många att fråga och dela på allt med.
anonym: ja gud, jag förstår dig 100%, hade i synnerhet många vänner när jag var liten som hade det så. Men var och en får vi ta ansvar över våra liv och göra det bästa av det, jag tror ju inte att The ones who went away hade gjort ngn lycklig hemma om man vart helt sur och tvär och önskat sig själv dit pepparn växer. Hoppas det blir bättre!
karlavagnen: ja jag baserade ju lite det inlägget på terri erikssons krönika, läser du den kanske det är lättare att förstå, sorry!
Nu må jag säga att detta är ett av dina svenskaste inlägg hittills! I sverige har jag aldrig hittat någon som tycker det är helt okej med ett barn! (nej, jag känner faktiskt ingen som har bara ett barn, mer än min kusin, och hennes föräldrar har jag aldrig frågat!)
Jag är övertygad om att det är jättebra med syskon, men jag är också övertygad om att det går precis lika bra utan syskon!
Alltså, det är inte min kusin som bara har ett barn (hon har inget alls än så länge), det är hon som är ensamt barn, och jag har aldrig frågat min morbror och moster kring detta faktum...
Oj, ytterligare ett inlägg, till ci - märkligt nog har jag träffat flera katalanska ensambarn som inte haft syskon som sin högsta önskan. Antagligen kulturellt betingat?
Publicar un comentario