Arbetsbefriad

Älskad men obotlig slarver

Tänk va, sedan den 7 februari 2001 har jag inte varit så här arbetsbefriad. Känns UNDERBART.

Igår fick jag ett utbrott på Rogge (ovanligt) och när jag försökte förklara varför jag var arg (typ det vanliga; oreda, röra, kaos, sammanfattning i ett ord: rogge) så försökte han (psykolog som han är) försöka få det till att jag nog inte alls bara var arg på honom utan att min ångest kanske bottnade i ngt annat, luski luski, kanske kände jag lite nervigt inför denna nya situation bla bla bla. Hade det varit för ngr år sedan hade jag kanske ärligt svarat att jo, det spelar kanske in..

Men jag har lärt mig att den sluge (men högt älskade, tro inte annat) mannen psykologiserar och manövrerar in mig på ofarlig terräng där han inte längre är skurken.

Sådant går jag inte på längre utan kan utan att skämmas säga; Nej du Rogge, det är DU som är anledningen till min ångest just idag, du och din oförmåga att hålla ordning!

Men vad jag alltså vill ha sagt är att: Klart att framtiden är oviss, men det är den ju å andra sidan alltid, eller hur? Och ja, pappa har säkert rätt i sin fråga när jag kvittrande glad säger: Jaha, skall man gratulera då eller? Jag menar, är det att gratulera att man säger upp sig från en fast anställning?

Jorå, det skall man. Tra la lalaaa laaaa lal aaaaa lalalalallalaaaaaa