Kagig värre

Och jag som alltid trott att det är jag som är kagigast (uj, svår böjning på det ordet!) i stan, och så får jag en dotter som slår mig med hästlängder. Jag som alltid skyllt på min uppväxt förstår nu att nä, jag hade fel, det ligger i generna. Så alla år i terapi är väl så gott som bortkastade då, jag lär inte bli vare sig bättre eller trevligare.


Eller så har bara uttrycket "den har du fått för dina synders skull" gjort sitt.