Att vara norm

Det är så skönt att vara norm. Jag och rogge skaffar barn, vi traskar till registreringen, får vår svarta "familjebok" (vi var inte gifta) och jag får veta att Junia automatiskt erhåller svensk nationalitet trots att hon aldrig satt sin fot i Sverige men eftersom jag är svenska.

Claudia och Victoria är gifta (borgerlig vigsel i Spanien), på grund av jobb är de numera bosatta i Victorias gamla hemland Tyskland (Victoria är tyska). De får barn och väljer att föda i Spanien, deras tidigare hemland, eftersom de här automatiskt blir föräldrar båda två, mamma och mamma, inga problem (jo några men inte några direkt byråkratiska). För att få flyga hem till Tyskland behöver lille sonen ett pass. De försöker först på italienska ambassaden. Stort skämt. Sonen kommer aldrig kunna få italienskt pass även om hans ena förälder är italienska för de är inte lagligt accepterat att ha två mammor.
Tysk nationalitet får han men Claudia är inte hans mamma där, först måste Victoria uppge fader okänd och sedan måste Claudia adoptera sin egen son.

Har inte världen större bekymmer än att se till att vissa inte skall få samma rättigheter som andra?

Det är absurt, det är 2009, i Sverige har det precis blivit lagligt med kyrkobröllop för homosexuella (och för transsexuella?). Bara det låter ju som stenålder, inkvisition. Bättre kan vi.