Från 0 till 1

Jag tycker att det är roligt att gissa vilka som kommer att tycka att 0 till ett är större än 1-2. Jag tror att jag t.ex, var redo att skaffa barn väldigt länge, trött på livet jag levde och glad för den förändring det skulle innebära. Att jag har 4 småsyskon som jag fått ta hand om mycket (MYCKET) samt otaliga barnvaktsjobb åt barn i alla åldrar bidrog till att jag inte kände mig särskilt nervös för den biten heller (herre jisses, pappa lämnade mig med lillasyster på två bast och lite stöd av halvsnurrig styvmormor när jag var 12 bast och åkte två veckor till Frankrike eller ngt liknande, och när han lämnade en att ta hand om den andra syrran som ständigt hade falsk krupp fick man bara instruktionerna att öppna fönstret och vädra henne lite om hon hade andnöd).


Men jag kan förstå dem som aldrig hålt i ett spädbarn, paniken som växer i takt med att hemkomst från BB närmar sig (ja i dagens Sverige närmar den ju sig i racertakt och patienthotellet är inte heller kanske det stöd en nervig förstagångare vill ha) och jag kan förstå att man värjer sig och fäktar vilt och drunknar i rutiner som skall hjälpa en att hålla huvudet kallt. Vi levde på RELATIVT som tidigare fast med förnyad energi och glädje, plötsligt gjorde vi allt för någon som var viktigare än en själv.


1 till 2 blev en chock för mig. Inte nog med att tvåan kom ut och var helt störd vad gällde allt relaterat till sömn. Hon var otroligt krävande också. Och ettan ville självklart och skulle naturligtvis ha sitt och ja, kaoset var ett faktum. Inte en chans att vi ville gå ner till en chiringuito och ha ungarna i vagnen för en mysig drink i solnedgången, jag ville bara överleva.

Bla bla.

Vad jag ville säga var att sedan var inte steget från 2 till 4 alls svårt, riktigt kul bara! Skänker en tanke till den där danska familjen som jag såg en dokumentärfilm om, de hade elva barn..från 4 till 11..tja varför inte?!