Om man bor i ett land och är född där och alltid bott där, då är många saker rätt enkla, ofta lite tråkiga men enkla. Man ser på samhället man lever i, klagar på det man inte gillar och drömmer sig bort ibland. Vi som tog steget från dröm till verklighet, vi som flyttade, när vi får barn krockar vi med hela livet. För om vi bor utomlands och inte trivs så är det en sak, och om vi tycker att arbetstiderna är usla, lönen skit, siesta ett jäkla påfund (och så bor man dessutom i katalonien där man inte får säga siesta för det förknippas med sydlig slöhet som man INTE vill förknippas med = siesta existerar INTE) och maten kolesterolhöjande ja då är det fortfarande bara på en allmän utlänningsgnällnivå. Men när man får barn blir allt så ALLVARLIGT.
Redan med bebin i magen blir det kaos, läkarna/barnmorskorna låter oss äta Serranoskinka (med katastrofala följder i Sverige men uppenbarligen inte här), gör för många ekografier, vet inte vad det är för boll eller pall det är vi talar om när vi skall föda (och det vet fan inte vi heller, vi har väl inte fött innan men vi VET ATT DE FINNS), förstår inte varför vi hellre andas än att få epidural (-Ok lilla gumman, andas på du och så ringer du på klockan här när du ger upp så kommer läkaren för att sätta epiduralen, vale?).
Sedan skall bebin börja på dagis och verkligheten knackar på dörren efter bara 16 veckor (vi har alltså bytt 450 dagar mot cirka ingenting, smarta typer det här), och på dagis får vi inte komma in, inte ens när vi lämnar av barnen på morgonen, inte ens första dagen (inte på Junias dagis, vi hade TUR dvs här är TUR det varenda svensk upplever i stor dos var dag) och SWUPS! så har barnet fyllt 3 och då är det dags för skola, P3 som det kallas här.
Och om man som jag har ett barn som man försöker uppfostra till en fri och stark tänkande varelse, ja då gör hela ens inre uppror när någon dag ut och dag in GALLSKRIKER att de inte vill gå till skolan. Man ifrågasätter ALLT, man funderar på hur Rogge skulle kunna jobba som psykolog i Sverige (Min kvinna tror det är bra vi bor här, jettebra!) eller om det vore möjligt att pendla till Gironas montessoriskola varje dag.
Man funderar på om det är vettigt alls det spanska skolsystemet (9-12 i skolan, 12-15 lunch/sovpaus som man kan ha i eller utanför skolan, 15-17 i skolan igen) och ser inte alltför många andra olyckliga locos omkring en och ifrågasätter varför Sverige har så hög självmordsbenägenhet bland unga och inte Spanien.
Gråter Junia mer för att hon märker att jag inte är 100% enig med det här systemet? Eller är separationen hon upplever var morgon för mycket för hennes lilla 3-åringshuvud? Samtidigt är hon så kvittrande glad varje eftermiddag då jag kommer och hämtar henne och berättar om balettsteg hon lärt sig, att de ritat av fröken Eva som är söt så söt och att de åt kanin till middag samt små små spagettisar.
Och just innan hon somnade ikväll sade hon: Mamma, nu ska jag inte skrika mer, jag tycker det är roligt på skolan.
Och håller hon inte det kollapsar jag nog imorgon bitti för jag önskar så innerligt så innerligt att det verkligen skall bli så!
