Sanningen (inte den ljuva)

Nu när det lagt sig lite så kan jag nämna det. Jag var lite chockad. Hos läkaren i måndags blev jag ju vägd. Man blir ju det. Jag brukar inte bry mig, har ingen våg hemma, har aldrig varit jätteintresserad av vad vågen har att säga. Men nu talade den liksom direkt till mig. 79 kilo.

När jag var gravid med Junia var min slutvikt 81.

Jag gick in på en lägre vikt denna gång.

Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Mi tierra. Kan ju inte köra på det i evigheter. Varför jag kom att tänka på detta var för att jag och Junia har bakat bröd, och det blev så satans gott, och nu håller jag på att prova igenom alla pålägg vi har i kylen. Nästan så man hoppas på att O´Sullivan ska visa sig från sin bistraste sida så att man blir tvångskommenderad att äta sunt. Ena dagen tvångsmatad på jobbet, andra tvångsbantad av livet.

Det är synd om människan (oh!! Nu måste jag lägga till att haha, ja jag vet, ett i-landsproblem, för det gör man nuförtiden i Sverige för annars kan man få strupen sliten i stycken av alla hungriga politiskt korekta vargar. Bättre förekomma än att förekommas - hur gärna skulle jag inte vilja hitta en riktigt bra översättning på det på spanska eller katalanska. It´s not the same, it´s never the same, inte när det handlar om fyndiga grejer).