Misslyckad barnuppfostran

På flyget hem till Spanien kom jag på att det bästa skulle vara att byta sovrum, så att Junia tog vårt som är mycket större och vi knökar in vår gigantiska järnsäng i hennes rum (jorå, den går in, jag har bra ögonmått till skillnad från alla kråkor som kraxar om att den aldrig kommer få plats där). Jag tänkte att då kunde ju Junia börja sova själv, skulle ju inte bli ngn egentlig förändring eftersom hon ju då skulle sova kvar i det rum som hon alltid har sovit i.

Sagt och gjort, idag flyttade vi om allting och jag bäddade fint med nya fina lakan (från Falsterboden, det ni!!!) och ja, perfekt på alla sätt och vis, Junia var dödstrött för hon hade inte sovit middag och vi hade badat och surfat på vågorna hela eftermiddagen, grundat med falukorv i ugn och sedan välling och jo, hon somnade gott och vaknade 10 minuter senare (vilket hon ALDRIG brukar göra) och konstaterade:

-Junia vaken.
-Öhum..ja, man ska du inte sova mer, tycker du?
-No, kanske läsa bok?
-Nej ingen bok nu, du ska sova.
-No.

Alltså, jag är trött. Jag har diskbråck. Jag börjar jobba heltiden (med tvångsmatning inkluderad, som tidigare nämnt) och skall alltså vara på plats 7-16 från och med imorgon och minst 4 månader framöver. Jag pallar inte med motgångar. Saker måste flyta, flow you know!

Gör det inte det så lägger jag ner.
Så nu ligger Junia i vår säng. Och doktor Estivil vrider sig i sin vita läkarrock (fast han ligger tack och lov inte i vår säng).