Inskolning - huga!! DEL 1 i Erfarenhet av dais och skolor i Catalunya

Efter att ha följt Dinas inskolning på dagis så känner jag att även jag vill vädra detta tema lite.

Junia skolades in i september förra året, hon var då 1 år och 6 månader.

Jag såg Junia som en otroligt trygg och framåt tjej, även om jag väl kunnat skönja en viss ”mycket snack och lite hockey”-attityd hos henne, dvs utåt sett är hon väldigt tuff, I SYNNERHET om mamma eller pappa är i närheten, helst inte längre bort än 1 meter eller så.
Jag trodde inskolningen skulle vara lätt som en plätt, lite tandagnisslan till en början men inte mycket mer.
På Junias dagis körde de med inskolning 2 och 2, dvs två började, var själva med fröknarna 2 dagar, sedan kom det till 2, då var de första två i regel lugna, och så fortsatte det så. Eftersom vi inte hade bråttom utan kunde kombinera våra jobb med Junia så vart vi sist att skola in.

Första dagen fick vi komma och hämta Junia efter 30 min (man lämnade annars 2 timmar och kom tillbaka), hon skrek så att ingen kunde tänka till slut. På kvällen i badet frågade jag om det hade varit kul på dagis...

No nej no nej nej nej nej! sade hon med eftertryck. Här skulle ingen språkförbistring i världen kunna missa vad hon ville ha sagt med det.

Dagen efter skrek hon från det att hon kom in på gatan. Dagen efter från det att de närmade sig gatan. Till helgen skrek hon NO NO NO bara vi närmade oss området dagis ligger i (och eftersom Vilassar är litet täckte det typ hela stan...).

Vi tänkte och tänkte..vad göra??? Folk började berätta historier (för att muntra upp tror jag, men vad fan..motsatt effekt) om barn som ALDRIG vande sig, som skrek i ett år. Jag hade nog stått ut två veckor, sedan hade vi fått göra ngt annat.
Vi kom på att ändra strategi: hon skulle få komma vid 11, och 45 minuter senare var det lunch och Junia ÄR ett matvrak. Hon älskar allt som har med mat att göra, även de som serverar henne.

Aldrig hade de sett en så radikal förändring. Första dagen satt Junia butter på sin stol, men lik förbannat åt hon upp allt, varenda smula.

Dagen efter traskade hon in, ryggsäck på ryggen, drog fram stol till runda lilla bordet och satte sig att vänta, vad skulle de få för smaskens idag då?

Sedan dess har vi aldrig haft minsta problem.