Läsning för att överleva

När jag läser intervjun som Martina Lowden gjort med Kristina Lugn känns det som att jag också glider ner i soffan där de sitter och småpratar. Jag har precis som de alltid läst, kommer från en familj som läser otroligt mycket och vi använder det väl alla för att överleva den ibland bistra vardagen. I långa (lite sämre) perioder av mitt liv kan jag inte minnas annat än att jag läste, så länge jag har en oläst bok vid min sida så är jag inte rädd för vare sig ensamhet eller livets vurpor. Det är när boken tar slut som man hajjar till och snabbt måste ha tag på en ny om man inte varit förutseende nog att preparera sig med en hög.

På grund av tidsbrist jobbar jag inte längre för Zeta (Ediciones B) vilket är ett stort TYVÄRR och ett dilemma. Då jag jobbade för dem som "reader" (man läser böcker för att se om de ska översättas till spanska) hade jag alltid gott om läsning, för jo, jag läser helst på svenska (man tappar språket fortare än någon anar och man vill ju inte komma hem och göra en Dolph Lundgren).

Junia älskar att man läser böcker för henne, ända sedan hon var runt 10 månader så har vi läst "riktiga" böcker och hon har aldrig avbrutit eller velat avsluta innan sista sidan. Med "riktiga" böcker menar jag då inte Mästaren och Margartita (Bulgakov) eller What a carve up (Jonathan Coe) men jag skriver riktiga för att det ska framgå att det inte var pekböcker. Jag tror absolut att ett barn som växer upp i ett hem där man läser regelbundet, med dem, för dem och var och en för sig själva, kommer att bli en läsande vuxen.

Jag tycker uppriktigt SYND om alla som inte hittar tjusningen med en bra bok (ja jag gillar rätt mycket ytliga skitböcker också, skall tilläggas, bara de inte är riktigt dåligt skrivna).