Humbug eller vetenskap?

Igår var jag och fick behandling (jag har fått klagomål på att jag använder ordet rehab, så ok, nu säger jag behandling – se vad ödmjuk och flexibel jag är när jag vill...) för mitt diskbråck/mitt döda ben.

Centret som jag går till ligger i Vilassar och ja, jag hade ju inte gått in där om jag inte blivit remitterad. Buddahstatyer samsas med superduper-hightech-utrustning, kristaller och rinnande vatten, ljudet av valsång är ständigt närvarande och min stackars näsa borde kalibreras om så att den inte vore så känslig – jag hatar verkligen den typiska weledadoften av calendula – pjuh!

Fick ligga ner på en brist och först krafsade terapeuten mig lite på hals och käke. Skönt? Njae..vet inte, första gången undrar man ju mer vad som komma skall, tänker på att jag kasnke skall ha med mig ett par extra trosor nästa gång att byta till strax innan jag går in, att jag måste beställa tid för fotbehandling (ack ve och fasa om hon ska klämma på mina sumpiga fötter!!!) och undra om jag rakat mig ordentligt. Försöker slappna av och tänka på att de gör detta dagligen, att hon sett det mesta, att bitteriblitteri bla bla bla.

Så är det dags för benen, hon killar omkring lite på insidan av låren, på knäna, hit och dit killas det. Och så ner på fötterna..huga, ja ja, det får hon ta, hoppas hon inte blivit immun mot weledalukten så att hon kan särskilja mina små sumpiga fötters ”jobbat-hela-dagen-lukt”...

På det hela taget är det helt ok, inte SKÖNT SKÖNT, men att någon dedikerar 1 timme åt mitt välbefinnande är väl helt ok, och jag betalar ju inte ett öre.

Sedan började det hända grejer. På kvällen fick jag störthuvudvärk, kill och myror i ben och fingrar och det höll i sig utan uppehåll. Fortfarande.

Så vem vet, 10 behandlingar kan kanske skaka liv i döda punkter och lindra ngt.
Vi får se.