Ja hur kunde jag??

Hur kunde jag glömma Luz Casal? Hur kunde jag bara undlåta att ha med Piensa en mi och Un año de amor?? Dessa sånger, som jag har GRÅTIT ÖGONEN UR MIG till. Och som man har dedikerat till diverse skitstövlar. Och som man lånat ut till sina systrar så att DE i sin tur kunnat dedikera dem till andra skitstövlar.

Höga klackar ja, som jag GRÄT när scenen kom där Victoria Abril försöker få de två transorna att stänga av radion eller den lilla tv:n eller vad de nu var, för att hon ska slippa höra mamman uppträda. Bara jag läste Terris kommentar (nedan i tankar) så rös jag, ja herre jissenes, vilka sånger. Och vilka framföranden. Och nu har jag sett Un año de amor på you tube (tusen tack ni som skapade youtube, snabbt snabbt kan man få sina akuta behov tillfredställda) och ännu en gång blivit alldeles betuttad i Miguel Bosé som transan. WOW!

Ok, nu hoppas jag att jag inte ska behöva ångra bittert vad jag säger nu, men när jag hör de här sångerna så längtar mitt hjärta så det gör ONT efter att vara sådär knasjäkla olyckligt kär, supa skallen i bitar och bara vara dekandent. Som det var så himla lätt att vara i Barcelona då, i slutet på 90-talet, bland alla mörka mögliga små barer och ouplysta gränder, absint och plaza real. Det var tider det. Fast det är kul att vara lycklig också. Man är bara en klart sämre skribent.