Five years..
Pushing thru the market square, so many mothers sighing
News had just come over, we had five years left to cry in
News guy wept and told us, earth was really dying
Cried so much his face was wet, then I knew he was not lying
I heard telephones, opera house, favourite melodies
I saw boys, toys electric irons and T.V.'s
My brain hurt like a warehouse, it had no room to spare
I had to cram so many things to store everything in there
And all the fat-skinny people, and all the tall-short people
And all the nobody people, and all the somebody people
I never thought I'd need so many people
Vad då ni förstår inte varför jag skriver den sången här och nu. Inte jag heller. men ännu mindre förstår jag hur jag kan släppa lös Rogge med tvätten. Eller hur man kan vara 35 år och inte förstå att färgad lama-ull inte går att tvätta med andra kläder, och absolut inte på 50 grader (och vilket underligt gradval sen då; 40, 60, you name it, men 50?!). 17 cirka överlevde min fina färglada bolivianska väska med tofsar. Min älskling i gråa tider, som till och med fick gamla tanter att le i tunnelbanan för att den var så glad. VAR. Nu är den rosafärgad i olika mönster. Och vi har en hel maskin rosaskimrande tvätt.
Och jag gick in i garderobsrummet (ja svenskar gillar ju att benämna det walk in closet...) och denna fantastiska Bowie-sång ringde i mitt huvud. För att rädda rogge antar jag. Vet inte vilka makter som var inblandade.
1 comentario:
Jag gillar också Bowie, men jag skulle aldrig släppa lös någon med tvätten. Jag sorterar och lägger stora fina lappar med gradantal ovanpå allting i påsarna. Den vita tvätten är fortfarande vit och tröjorna har fortfarande rätt storlek. Och då talar vi ändå om 46-åringar. Fast det är klart, vi saknar ju 50-graderna i tvättstugan, kanske hade saker och ting varit annorlunda då...
Publicar un comentario