Tallrik eller yoghurt?
Tänk va, även i stridens hetta visar det sig vem som är den smarte, planerande och kall i alla situationer. Förrförra veckan blev jag arg på Rogge för någonting (nej, inte om städning den gången, det var nog snarare om att han inte kan löneförhandla och alltid tror att det han blir erbjuden är det han skall ha) och det var lite för sent för mig och då är det bättre att inte prata om någonting alls, endast fotmassage gäller (se me cruzan los cables är ett genialt uttryck på spanska, och precis det som händer, men hur i jessiken kan man översätta DET då? Det slås knut på mina sladdar? Öhh..Monica?).
Men, nu vädrade jag mina tankar (med rogge) om min syn på honom i arbetsvärlden (det rent praktiska, administrativa, organisationen BAKOM) och ja, det var väl inte helt nådigt men vad fan, han är en superbra psykolog men kass på att förhandla.
Och så komme vi till en punkt där det blir oundvikligt att kasta något (det är här man annars går ut och tar en cigg eller ngt) och jag hinner välja mellan en massa saker - JO!! Jag TÄNKER faktiskt innan jag kastar! På ett sidobord står en tung gammal ful grå tallrik som vi har flera av och som vi endast använder när man vill micra mat och TJONG den är så tung så jag kastar den ORDENTLIGT i golvet för att det skall bli full effekt.
Igår blev Rogge arg på mig (egentligen inte, men det gick ut över mig för att det var jag som drog upp det, tryckte på och inte gav mig) och, hur som helst, han, nöttot, kastar EN YOGHURT! En skogsbärsyoghurt (=lila). En sådan som man köper på LIDL som är i halvliters plastbytta. Jesus christ.
Sedan städade vi lägenheten till klockan 2 (gardin, sofföverdrag, rubbet).
Ser ni vad olika vi är?!
Jag har inte ärvt min fina planerande sida av mina föräldrar, om jag inte minns fel kastade de ÄGG; jag skulle hellre DÖ än att kasta ett ägg och ha ruttet-ägg-lukt på väggarna..pjuh! Fast när mamma kastade min styvpappas fina helt opåbörjade tårta i sopnedkastet på 20nde våningen på Kronprinsen var om möjligt ett ännu sämre kast. Helt i stil med rogges yoghurtkast.
8 comentarios:
Jag stoppade den emellertid först i en plastpåse, om utifall vi/jag skulle ångra oss och David plus styvpappan gick ner i soprummmet och letade. Tårtan återfanns aldrig, det åkte runt ca 20 soptunnor i cirkel på ett rullband...... Men tanken var god, med plastpåsen menar jag. Den skyldiga = mamman.
Själv är jag självförsörjande med porslin och allt jag kastat sönder görs nytt, fast i annan "modechangär". Kommer ihåg att jag kastade 10 obrända skulpturer, format större, i väggen och jag fick sopa lerbitar i dagar. Det smög sig liksom in lerdamm överallt. Så numera kastar jag antingen bara brända föremål eller hivar de rakt ner i papperskorgen. Det blir kanske inte så effektfullt med det senare, men när det är en grej som både är beskickad, engoberad och ristad (dvs en del tid bakom) då tar det liksom skruv ändå.
Inte heller så effektivt men ack så uppskattat är att kasta ner ditt brända porslin i en låda och skicka hit skiten.
Mamma! Det där med påsen hade jag missat! Då brås jag definitivt på dig (fast jag skulle inte kastat tårtan, det tror jag inte).
Allvarligt, var är min kommentar med en serie förslag till översättningnar av "se me cruzaron los cables"??????????????????? är det nân som snor Viktorias kommentarer?
(tror jag gillade "skogstokig" bäst, men gav nog 5-6 förslag....)
Jag måste erkänna att jag aldrig har kastat något (så vitt jag kan minnas) när jag varit arg, bara slagit i dörrar. Det var det mest kraftfulla jag har kommit på att göra. Kastningen går kanske i arv..?
Helena
Jag har aldrig vågat kasta något - det trodde jag var beviset på att man var helt galen - men om till och med Rogge, som är psykolog, kan kasta yogurt så kanske jag ska testa det nästa gång jag blir arg...
jaaaa, det är ett bra sätt att bli av med någon ful prydnads sak som står i något skåp. Nu måste jag bara hitta något att bli riktigt arg över...
Att kasta något är väl snarare helsunt (fast det är klart, jag är partisk i frågan, dessutom omgiven av kastande släktingar). Helt galen är man väl om man utövar våld mot person. Istället för att drämma till personen som väcker ilska och frustration med ett stålinfattat basebollträ eller stekpanna av gediget järn, så kastas denna önskan i golvet och går i tusen bitar eller lägger sig som en lila hinna över soffa och vägg. Och frustrationen kan andas ut. Fast det är klart, man bör ju veta vad man gör ändå, annars är det nog tecken på begynnande galenskap.
Fast, jag kastar heller inte saker. Och inte blir jag så rysligt arg så ofta heller. (ibland på telefonen dock, men inte så ofta på maken eller barnen) Fast irriterad, det kan jag bli!
Publicar un comentario