Gamla namn blir fina med utlänningstouch

Ett underligt fenomen när man bor utomlands: Namn som man alltid skytt, ja verkligen ogillat, blir plötsligen charmiga! Det är väl både ett allmänt fenomen, namn kommer och går och följer vissa trender, men det är definitivt också ett inslag av ”utlänningscharm”, man hör namnet på det nya språket, man hör det med det nya landets uttal, och plötsligt har det förändrats helt.
När jag gick i sexan hade jag nog knappt kunnat fråga chans på någon som heter Nils, men sedan några år tillbaka tycker jag det är så himla vackert, mjukt, fint, värdigt.
Igår blev det ännu mer uppenbart, nmanet Brita (eller Britta) på katalanska låter plötsligt som ljuv musik i mina öron, men när Rogge tidigare tjatat om Britta och Birgitta (eller Brigitta som han säger) ja då har det varit otänkbart.

Mina barn; Junia Petunia, Britta Fitta samt lille Nille Pille.

Ja ja, man upphör aldrig att förvånas.