Klaustrofobi - är det verkligen normalt att det bor TVÅ i en kropp?????

Fram till nu har jag, trots alla småkrämpor som kommer med en graviditet, varit ganska nöjd med livet och inte tänkt så mycket mer på det.
Men igår, då jag för tredje gången lyckas knöggla mig upp ur Junias lilla pyttesäng foglossning och diskbråck till trots och smyga bort till dörren och väl där hör en liten svag men ack så uppfordrande stämma -"mamma?"
Ja då fick jag lite graviditetspanik. Att ha varit igenom detta en gång tidigare, att plötsligt minnas varthän det hela bär, magen som trycker en uppåt, som gör livet lite krångligare, något klumpigare, omöjligt då det kommer till sängliggande (mer än precis de första fem minuterna då man slappnar av och tänker ÅÅÅÅHHH vad skönt att komma i säng - detta ÅÅÅHHH som förbyts i ett evigt suckande och letande efter rätt ställning och ONT gör det på sidorna och ONT gör det i ryggslutet och alla jäkla råd om kuddar under det ena benet och under det andra och MÖGEL!) och ja, svårt att känna sig oberoende när man inte ens kan klippa tånaglarna själv. Allt detta mindes jag då jag ännu en gång kryper ner till Junia och säger: "nä, jag ska inte gå, jag skulel bara sträcka på benen, jag är här tills du somnat..."

VILKET JAG INBILLADE MIG ATT DU HADE GJORT!!!!