När vi nu ändå är inne och ändrar på datumen så kan jag glatt berätta att torsdagen var en skitdag från början till slut, i synnerhet slutet. Junia snedtände på en Bolicau (stavning helt körd men jag köper inte sånt skit så jag vet bara vad den heter) vilket är en liten croissantgrej med choklad som hon fick av en mormor på dagis när vi skulle gå. Ja den som såg hennes förvandling hade inte tvivlat - hon blir galen och dessutom satans otrevlig av sockerchockar. Någon som vet mer. Jag skall faktiskt börja utreda detta ordentligt för det är inte kul, det är inte min Junia som ligger där vid övergångsstället och gallskriker.Nåväl, hon åkte in på sitt rum ett antal gånger den kvällen och ja, lite som Emil i Lönneberga passar hon på att vara kreativ och odla sina konstnärliga intressen. På fotot en av de fina gubbar som hon knåpade ihop, jag måste säga att jag var imponerad, i synnerhet av hur hon använt diskhon från hennes lilla kök som prydnadsbotten.
Nu när jag läser om denna Bolicau, vaknar minnet av en absolut omöjlig Junia och vår absolut sämsta stund tillsammans. Jag hämtar henne på dagis, vi ska gå till Condis och handla, på vägen förbi bageriet i hörnet ser hon andra dagisbarn med mammor som går in där, hon tvingar in oss under förevändning att vi ska köpa Bocata, men vi kommer ut med ngn slags jättecroissant med chokladfyllning. När vi kommit fram till Condis var den uppäten och Junia förvandlad till ett monster. Hon skulle ha än det ena än det andra, trycka ut tjafs ur automater, klättra med flamencoskorna på gaturäcken, skrek, ville inte sitta i vagnen, skulle inte gå hem. Omöjlig! Pestunge! Och förklaringen är alltså - sockerallergi eller vad man nu ska kalla det!
ResponderEliminarMen skulpturen är verkligen fin!
ResponderEliminar