Efter cirka 40 timmars värkarbete föddes äntligen lille Eitán, bebisen som innebar MITT FÖRSTA DOULAUPPDRAG!
Helt fantastisk upplevesle, otroligt intressant, kul, roligt, jobbigt och ja, inte minst långdraget..
När han äntligen kom ut tror jag att jag grät mer än mamman, av glädje, lättnad över att han var frisk, och av ren utmattning.
Jag kände mig sååå redo och triggad och det gick precis så bra jag hade kunnat önska, ja bättre faktiskt. Förutom en barnmorska som vägrade ha mamman som födande om hon inte genast bytte ut doulan mot sin mamma eftersom hon inte "jobbade med doulor" och faktiskt "föredrog att ha en familjemedlem med" och sedan aldrig kom tillbaka efter att mamman klargjorde att HENNES val var att föda med Viktoria, doula, som för övrigt inte var något att vara rädd för då jag inte bets. Själv mötte jag henne aldrig då detta skedde under den enda pausen jag hade.
Eftersom vi inte visste att hon inte skulle komma tillbaka så lade vi upp strategi (jag var i chock men visade ingenting för mamman, herrejisses, som att hon DESSUTOM behövde detta on the top of allt värkarbete!!). Jag sade att nu använder vi all energi vi har till att föda barn och struntar i dumma kommentarer från barnmorskor, hon hade nog inte fått en ordentlig frukost. jag lovar att jag skall sätta på stora charmoffensiven när hon kommer, maken till trevlig och samarbetsvillig doula sällan skådats!
Men, i stället kom det en snabbt inringd ny barnmorska, iklädd leopardmönstrad kroppsstrumpa och 5 centimetersklackar och en jättestor läkarrock ovanpå detta. Till en början var hon aningen skeptisk till mig men då jag bara fortsatte att vara där för mamman, andades profylaxandning, guidade henne, uppmuntrade, skojade och skrattade på så VANN JAG ÖVER DEM EN EFTER EN och det var en FANTASTISK KÄNSLA!!
Mare Meva är inte ett företag med militanta doulor, vi är till för att vara ett stöd för mamman när hon föder och det stödet är vi INTE om vi bråkar med personalen. Läkaren som kom in i slutet och som har haft hand om mamman sedan starten på graviditeten hälsade för övrigt inte heller, ignorerade mig fullständigt, men i slutändan visade sig att han assisterat vid min sista förlossning (Galas födelse) så då var vi helt plötsligt "colegis" och visst, han hade känt igen mig och bla bla..
Det slutade med kejsarsnitt då bebisen hade bajsat i fostervattnet och värdena sjönk drastiskt för var minut som gick och då lät det mig till och med vara med i operationssalen - IN SPAIN!!! Jag fick vara med hela tiden och när bebisen var född och mamman skulle sys ihop fick jag sitta med henne och hålla bebisen nära henne hela tiden - återigen WOW!
Helt otrolig vändning, och kan ni tänka er när surkarten till barnmorska får höra detta?!
När jag gick var jag hej och tjenis med hela bunten och jag nästan flög ut från sjukhuset : )
Nu är jag helt tiltad däremot, men det känns fantastiskt bra.
Bilder från detta maraton kanske kommer om mamman ger sitt medgivande.
